JavaScript is disabled in your web browser or browser is too old to support JavaScript. Today almost all web pages contain JavaScript, a scripting programming language that runs on visitor's web browser. It makes web pages functional for specific purposes and if disabled for some reason, the content or the functionality of the web page can be limited or unavailable.

Bokanmeldelse

En norsk grundbok om ’det sociala’ i socialt arbete

Universitetsforlaget

08.06.2016
21.04.2022 11:58

Anmeldt av
Martin Börjeson,

Docent i socialt arbete, Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet, Sverige

Om boka

Ingunn T. Ellingsen, Irene Levin, Berit Berg, Lise Cecilie Kleppe (red.) Sosialt arbeid. En grunnbok. Oslo: Universitetsförlaget

När svenska forskare samlas för att diskutera hur socialt arbete ska definieras och beskrivas brukar det som regel sluta i en lite märklig konsensus: Alla är överens om att det inte går att fastställa vad ämnet eller praktikfältet «är» eller hur det ska avgränsas …

Men skulle man inte kunna försöka komma närmare ett svar på frågan genom att undersöka vad som tas upp i läroböckerna i socialt arbete? Tanken slår mig när jag i mina händer får den nyutkomna Sosialt arbeid. En grunnbok. Eller är det så att varje land har sin egen förståelse av vad socialt arbete är och bör vara? Den frågan återkommer jag till, men först en beskrivning av den bok jag fick i mina händer.

Sosialt arbeid. En grunnbok är en omfattande bok. Den är på 342 sidor, fördelade på 20 kapitel där lika många författare deltagit i arbetet. Målgruppen är i första hand bachelorstudenter i sosialt arbeid, barnevern och velferdsfag, men på baksidan anges att den även riktar sig till «praktikere, forskere og andre som er opptatt av teori og praksis i sosialt arbeid».

Det ska med en gång sägas att det är en innehållsrik bok som ger en bred introduktion till det sociala arbetet och där utgångspunkten är hur man som socialarbetare – i mötet med klienter och brukare, som professionell och inom ramen för samhällets välfärdspolitik – kan bistå människor i socialt utsatta situationer. Den är välskriven- och redigerad, och författarna har en god förtrogenhet med de teman de behandlar. En tydlig disposition gör den lätt att läsa och jag tror därför att den kan fungera bra som kurslitteratur för de inledande kurserna inom de utbildningsområden man vänder sig till. Bokens titel anger också att ambitionen varit att skriva just en grundbok, vilket förstärks av de kunskapsfrågor och reflektionsuppgifter som avslutar vart och ett av kapitlen. (Inom parantes sagt tror jag dock att dessa är alltför kortfattat formulerade för att fungera särskilt bra – som jag ser det har de mer karaktären av ’sammanfattande repetitionsfrågor’. Men det är en mindre anmärkning.)

En innehållsrik och väl genomarbetad bok alltså, som behandlar ett viktigt och angeläget område. Men hur förhåller sig då boken till andra böcker, och till ambitionen att fungera som en grundbok i socialt arbete? I detta avseende ligger det naturligtvis nära till hands för mig att jämföra med svenska förhållanden. Dels för att jag själv nyligen slutfört arbetet med att redigera och uppdatera Bengt Börjesons Förstå socialt arbete som sommaren 2015 kom ut i en tredje upplaga på Liber förlag. Dels – och framför allt – för att en grupp lärare och forskare i Lund (Hans Swärd, Anna Meeuwisse, Sune Sunesson och Marcus Knutagård) i januari 2016 kom ut med den tredje upplagan av Socialt arbete. En grundbok på Natur och Kultur. Titlarna är med andra ord identiska (vilket onekligen får mig att undra hur man tänkte på Universitetsforlaget), men det är också så att böckernas uppläggning är snarlika.

Så vad är det då som särskilt kännetecknar den norska varianten av Sosialt arbeid. En grunnbok? I bokens introduktion anges vad som varit en övergripande ambition i arbetet med boken, att lyfta fram det sociala i det sociala arbetet. Med detta markeras också en övergripande utgångspunkt, att det sociala arbetet har en särskild position mellan individen och samhället. «Det sosiale i sosialt arbeid» ägnas också ett särskilt kapitel (kapitel 3), och författarna (Ingunn T. Ellingsen och Irene Levin) utgår i detta från hur sociala problem kan definieras och förstås.

Med referens till Meeuwisse & Swärd (2013) pekar de på att «det sociala» som begrepp utvecklades i slutet av 1700- och början av 1800-talet, och att det bidrog till att definiera det område mellan den enskilda och samhället som kom att bli det sociala arbetets fält. Denna diskussion är dock mycket kortfattad och en forskare som Jaques Donzelot, vars The Policing of Families (1979) är ett centralt arbete när det gäller dessa frågor, nämns inte alls. Det gör att den uttalade ambitionen att fördjupa diskussionen om det sociala arbetet med utgångspunkt från «det sociala» tyvärr inte når särskilt långt.

Ett i mitt tycke mer fruktbart perspektiv är det som formuleras i kapitel 2 där Irene Levin diskuterar socialt arbete som ett fält format i spänningsfälten mellan individ och samhälle, mellan teori och praktik och mellan stöd och kontroll. Det är ett både viktigt och användbart perspektiv och jag tycker att det passar väl som ett inledande kapitel, just för att det kan vara ett perspektiv som hjälper oss att förstå det svåra och det motsättningsfyllda i det sociala arbetet samt hur det utvecklats och förändrats över tid. Jag tycker också att Irene Levin formulerar det väl när hon inledningsvis understryker att det är viktigt att se dessa begrepp i sitt sammanhang, att det inte handlar om «antingen-eller» utan om «både-och».

Samtidigt synes det mig att
spänningsfälts-begreppet an-vänds på ett alltför begränsat sätt. Levin markerar att det handlar om att bruka det som «en metafor … for å fange opp det dynamiske (min kursivering) området sosialt arbeid utøves innenfor» (sid. 36), och hon är framför allt upptagen av hur det kan användas som tolknings- respektive handlingsredskap (sid. 37). I kontrast till detta tror jag det är angeläget att använda spänningsbegreppet för att spåra de motsättningar och/eller konflikter som ofrånkomligen präglar det sociala arbetet. Inte minst om man ser till hur det sociala arbetet utvecklats i relation till välfärdspolitikens (historiska) förändring, menar jag att detta är ett betydelsefullt perspektiv.

Nu är det naturligtvis inte så att författarna till Sosialt arbeid. En grunnbok blundar för samhällsperspektivet, vare sig i det aktuella kapitlet eller i andra delar. Ett av de inledande kapitlen (kapitel 4) behandlar också «Velferdsstatens sikkerhetsnett», men jag tycker att dessa frågor kunde givits än mer plats och att det samhällsvetenskapliga perspektivet kunnat bli mer närvarande också i andra delar. Som det nu är innebär det att det finns frågor som blir alltför översiktligt behandlade och därmed förblir oproblematiserade.

Ett exempel är Nav-reformen vilken berörs såväl i kapitel 4 som i det avslutande kapitlet. Man konstaterar inledningsvis att den beskrivits som «den störste (reformen) på arbeids- og velferdsområdet i nyere tid» (sid. 70), men man diskuterar mer om de implementeringsproblem och konflikter som följt i reformens spår än vad den inneburit för det sociala arbetets ställning som självständigt verksamhets- och kunskapsfält.

Åtminstone fem kapitel behandlar (olika former av) kunskap, kompetens respektive handlingsutrymme i relation till det sociala arbetet. Detta är självfallet viktiga frågor, och det framstår som motiverat att de upptar en stor del av boken. Hur de olika kapitlen förhåller sig till varandra är dock inte alla gånger helt klart, och det uppstår därför en del överlappningar mellan olika avsnitt. Jämfört med hur dessa frågor diskuteras i Sverige noterar jag också att den definition av Evidensbaserad Praktik (EBP) som formulerats av David L. Sackett m.fl.; «en kombinasjon av best tilgjengelig forskningskunnskap, klinisk ekspertise og brukernes egne ønsker» tas upp (sid. 197), men att den inte verkar ha samma betydelse som den haft i den debatt som förts i Sverige kring dessa frågor.

I bokens senare del behandlas fyra områden som utgår från utvecklingstendenser och utmaningar som blivit allt mer aktuella under senare år: migration (kapitel 16), media (kapitel 17), välfärdsteknologi (kapitel 18) samt globalisering (kapitel 19). Det är viktiga områden, och det är naturligtvis värdefullt att dessa finns med i en bok som ska förbereda morgondagens socialarbetare för sina kommande uppgifter.

I relation till dessa kapitel blir dock den diskussion som förs i bokens avslutande kapitel «Utfordringer for sosialt arbeid idag» inte särskilt utmanande. Kortfattat behandlas i kapitlet teman som aktivering respektive individualisering, tillsammans med två områden som «i de senere årene har fått stor sosialpolitisk oppmerksemhet» (sid. 302): fattigdom och migration. Men förutom att man pekar på att detta är teman som naturligtvis kommer att vara viktiga för det sociala arbetet under kommande år, är det som om man inte förmår utveckla diskussionen kring dessa. Här framstår skillnaden jämfört med den svenska Socialt arbete. En grundbok som uppenbar; i denna har är diskussionen om det sociala arbetets roll i välfärdspolitiken hela tiden närvarande vilket innebär att diskussionen får en tydligare riktning. Det innebär också att man förmår både fördjupa och utveckla den kritiska diskussionen, till exempel när man i rubriken till ett av de avslutande kapitlen formulerar «Behovet av en ny social fråga».

Kanske uttrycker det en skillnad mellan socialt arbete i Norge respektive Sverige, att ämnet i Sverige (fortfarande) är starkt förankrat i en samhällsvetenskaplig och välfärdspolitisk kontext, medan det i Norge (som en följd av Nav-reformen?) söker sin identitet mer i det professionella förhållnings- och arbetssättet?

Det är en fråga det skulle vara intressant att fundera vidare kring. Desto tråkigare att inse att utbytet mellan lärare och forskare i våra respektive länder framstår som så begränsat. I Sosialt arbeid. En grunnbok hittar jag inte mer än tio referenser till svenska texter, och antagligen är det lika illa i våra svenska läroböcker. Det borde vi försöka ändra på!

08.06.2016
21.04.2022 11:58