Är norska socionomer mer osjälvständiga?

Anmeldt av
Martin Börjeson

Docent i socialt arbete, Institutionen för socialvetenskap, Ersta Sköndal Bräcke högskola

Om boka

Ragnhild Hansen & May-Britt Solem (red.) (2017) Sosialt arbeid. En situert praksis. Oslo: Gyldendal Akademisk

Kan det sociala arbetets verksamhetsfält beskrivas som ett särskilt verksamhetsområde med tydliga gränser till andra delar av välfärdssektorn? Eller är det socialarbetarnas uppgift att, inom de olika områden de är verksamma, bidra med specifika kunskaper och kompetenser?

Det är frågor som väcks vid läsningen av Socialt arbeid. En situert praksis. Men kanske är frågan fel ställd. Det kan ju vara så att det rör sig om två perspektiv som ofrånkomligen aktualiseras i relation till det sociala arbetet, och där poängen snarare är att undersöka hur det sociala arbetet utvecklas i relation till dessa perspektiv?

Sosialt arbeid. En situert praksis är tänkt som «en teoretisk oppdatert og praktisk orientert lærebok til bruk i undervisningen i sosialt arbeid« (side 5). Boken är på sammanlagt 414 sidor fördelat på 16 kapitel, flertalet författade av bokens redaktörer men där ytterligare sex författare medverkar i olika kapitel.

MÅLSETTINGEN MED BOKEN, så som den formuleras i det inledande kapitlet, är att «utforske og overskride noe av kompleksiteten som eksisterer i sosialt arbeid med hensyn till fagets posisjonering, altså hva profesjonelle sosialarbeidere kan bidra med på velferdsstatens mage arenaer.» (sid. 15). Man gör också en poäng av att samtliga författare också är praktiskt verksamma socialarbetare: «Styrken vår er at vi vet hvor skoen trykker, da vi både er akademikere og praktikere» I de «Spørsmål til refleksjon» som följer i slutet av kapitel 2-15 uppfattar jag att man i första hand vänder sig till sina kolleger, till andra yrkesverksamma socialarbetare, med frågor om hur den diskussion som förs i boken kan relateras till olika praktiska situationer och/eller förhållanden.

Boken har ett brett angreppssätt, och den spänner över flera områden som framstår som viktiga för socialt arbete. Att på något enkelt sätt sammanfatta den skulle kräva mer utrymme än jag har till förfogande, men det är otvivelaktigt så att den rymmer tankegångar som är viktiga både för nuvarande och blivande socialarbetare.

Boken är disponerad så att den består av tre delar: «Analytiske perspektiver i sosialt arbeid» (Del II), «Praksis» (Del III) respektive «Rammer» (Del IV). Som bokens undertitel anger är utgångspunkten att det sociala arbetet måste förstås utifrån teoretiska – eller analytiska – perspektiv, liksom att det sociala arbetet – praktiken – alltid sker i en given kontext. Och även, att övergripande förhållanden och strukturer sätter ramar för det praktiska arbetet. Att det sociala arbetet tar form – att det är situerat – i relation till dessa perspektiv/kontexter/ramar framstår vid närmare eftertanke som en tämligen självklar utgångspunkt. Men det viktiga är förstås hur denna utgångspunkt utnyttjas.

Den genomgång av olika analytiska perspektiv som redovisas i del II lyfter fram ett flertal teoretiska perspektiv som är relevanta för socialt arbete. Redovisningen är fördömligt pedagogisk, men jag saknar en diskussion om varför just dessa perspektiv valts. I den diskussion som förs i del III bygger framställningen på empiriskt material och konkreta exempel – det innebär att diskussionen framstår som väl förankrad, och de konkreta exemplen uppmanar läsaren till egna ställningstaganden och reflektioner. Del IV är den minst omfattande delen av de tre, och det är denna del jag skulle önskat hade utvecklats ytterligare.

SÅ FÖR ATT ÅTERKOMMA TILL de frågor som inledningsvis nämndes: Vad är det för bild av det sociala arbetets ställning som framträder när man tar del av Hansen & Solems diskussion? Mitt perspektiv är självfallet färgat av att jag framför allt arbetat med socialt arbete i Sverige, men också av att jag under ett antal år haft möjlighet att följa utvecklingen i Norge på närmare håll. På ett övergripande plan är de två länderna naturligtvis mycket lika – men just därför blir det möjligt att reflektera över det som i ett globalt perspektiv framstår som mindre skillnader.

Det som slagit mig – och som förstärks när jag läser Hansen & Solem – är att man under senare år i Norge (jämfört med Sverige) varit väsentligt mer upptagen med frågan om det sociala arbetets identitet; Vad är det som kännetecknar det sociala arbetet, och hur skiljer sig socialt arbete från andra verksamheter inom välfärdssektorn? Och jag har tänkt att det funnits ett viktigt skäl till att dessa frågor blivit så viktiga: Nav-reformen. Nav behandlas naturligtvis i boken, inte minst i kapitel 13 om «Overordnede sosial- og velferdspolitiska ramer» och (framför allt) i kapitel 15 om «Sosialt arbeid i en velferdspolitisk kontekst» (men även i kapitel 10 om «Individuelt sosialt arbeid og tverprofesjonelt samarbeid»). Ändå är det inte som man lyckas formulera några mer grundläggande frågor om vad Nav-reformen egentligen betytt.

SOM JAG UPPFATTAT det innebar den omorganisation av välfärdssektorn som skedde i och med Nav-reformen att det sociala arbetets plats blivit oklar.1) Är socialt arbete ett «eget» verksamhetsfält med en egen logik? Eller är det sociala arbetet mer att likna vid en metod eller arbetssätt, som kan tillämpas inom olika verksamhetsfält? När Hansen & Solum beskriver socialt arbete som «en situert praksis» ligger det nära till hands att tänka att det framför allt är det senare perspektivet man utgår från. Det kanske är en övertolkning, men hur som helst menar jag att detta är en fråga som med fördel skulle ställas mer explicit.

I detta menar jag också att det är intressant att ställa den norska utvecklingen mot hur det sett ut i Sverige. När Socialtjänstlagen trädde i kraft 1982 innebar det att de tre tidigare sociallagarna (Socialvårdslagen, Barnavårdslagen respektive Nykterhetsvårdslagen) ersattes av en samlad lagstiftning; målsättningen var att skapa förutsättningar för en sammanhållen socialtjänst, där strävan att arbeta utifrån en helhetssyn utgjorde en övergripande ambition. Ungefär samtidigt etablerades socialt arbete som akademiskt ämne, vilket var ett tydligt uttryck för ambitionen att stärka kunskapsbasen för socialtjänstens arbete.

Under de 35 år som gått sedan dess har det förvisso skett åtskilliga förändringar, och det är också så att man från flera håll påpekat att lagstiftningens högt ställda ambitioner på sin höjd bara delvis realiserats.2) Men detta till trots är det knappast någon i Sverige som ifrågasatt de principer som socialtjänstlagstiftningen bygger på. När regeringen sommaren 2017 tillsatte en utredning för att genomföra en översyn av lagstiftningen angav man också tydligt i direktiven att «[de] grundläggande mål, principer och värderingar som präglade 1980 års socialtjänstreform och som präglar dagens socialtjänstlag ska ligga fast och kunna hävdas vid genomförandet av socialtjänstens insatser.»(Dir. 2017:39)

Så medan det i Sverige – åtminstone på retorisk nivå – fortfarande tycks råda en bred enighet kring uppfattningen att det sociala arbetets verksamhetsfält – socialtjänsten – är, och skall vara, ett självständigt verksamhetsfält, verkar det som om man i Norge tänker lite annorlunda. Som om man inte bör förvänta sig att finna det sociala arbetet inom något särskilt område, utan att det rör sig om kompetenser som potentiellt kan vara relevanta inom många olika områden. Jag säger inte att det ena i någon enkel mening är att föredra framför det andra – däremot att det är en fråga värd att lyfta upp och diskutera!3)

ETT ANNAT OMRÅDE där jag tycker att den diskussion som förs i Sosialt arbeid. En situert praksis blir alltför begränsad, är när man kommer in på frågan om socialarbetarna som profession. Hansen & Solum ägnar relativt mycket utrymme åt en diskussion kring innebörden i «profesjonen sosialt arbeid» (se t.ex. sid. 23 ff, där man utgår från den globala definitionen av socialt arbete). Men frågan om vad som kännetecknar en profession behandlas knappt alls, utan man synes mer eller mindre ta för givet att socialarbetare är en profession.

Och så kan det naturligtvis vara. Anledningen att jag lyfter detta här är inte att polemisera mot dem, utan att peka på att detta är en av de frågor som är föremål för diskussion i Sverige när det handlar om det sociala arbetets utveckling. Min bedömning är att de flesta som deltar i denna diskussion ansluter till Thomas Brantes beskrivning av socialarbetarna som en semi-profession,4) dvs. som ett yrke «som har vissa av de klassiska professionernas attribut men inte alla, eller inte i olika hög utsträckning. Alternativa begrepp kan vara nya professioner eller välfärdsstatens professioner …»

Det är sant att socialarbetarna, eller för att använda den yrkestitel som brukas i Sverige: socionomerna, är en etablerad yrkesgrupp, och det är sant att det sedan många år funnits en tydlig strävan att det sociala arbetet ska baseras på (vetenskaplig) kunskap. Men det är också sant att socialarbetarna i vissa fall inte har rätt att fatta beslut i individuella behandlingsärenden – till exempel när det gäller placeringar av barn och unga utanför hemmet är det i sista hand en fråga för den politiskt valda socialnämnden.

EN AV DE FRÅGOR vi brottas med i Sverige handlar om just detta; är det så att det, för att stärka det sociala arbetet, är nödvändigt att ytterligare stärka professionen? Hur ska det i så fall gå till, och hur ska olika aktörers (professionellas, brukares, medborgares) roller och intressen vägas mot varandra? Det är, menar jag, i högsta grad en fråga som är relevant för det sociala arbetets framtid, och det – inbillar jag mig – borde gälla också i Norge. Synd därför att man i Sosialt arbeid. En situert praksis inte ställer dessa frågor mer explicit.

I det perspektivet är jag övertygad om att diskussionen om det sociala arbetets framtid och utmaningar skulle tjäna på om vi blev bättre på att ta tillvara erfarenheter de nordiska grannländerna emellan. Inte så att vi i Sverige skulle vara något föredöme i det avseendet, men jag kan inte låta bli att tycka att det knappt går att hitta någon enda referens till den, trots allt livaktiga, forskning i socialt arbete som bedrivs i Sverige, Danmark och Finland.