JavaScript is disabled in your web browser or browser is too old to support JavaScript. Today almost all web pages contain JavaScript, a scripting programming language that runs on visitor's web browser. It makes web pages functional for specific purposes and if disabled for some reason, the content or the functionality of the web page can be limited or unavailable.

Ett annorlunda sätt att arbeta med barn i familjehem

I barneorientert familieterapi (BOF) får barna anledning til å vise hva som er viktige tema for dem i leketerapi både med fagpersonen og den nye familien. I Gøteborg håper de at arbeidet med BOF etter en modell av nordmannen Martin Soltvedt skal føre til at flere langtidsplasserte barn kan få raskere og bedre tilhørighet med sin nye familie, med positive følger også for deres tilknytningsmuligheter som voksne.
Artikkelen stod i Embla 9/06
15.12.2006
14:32
15.12.2013 23:59

När barn placeras i familjehem har det föregåtts av en grundlig utredning av familjehemmet. Det handlar om att samhället tar på sig ett ansvar för att barn ska kunna få tillräcklig omsorg i en trygg och samtidigt öppen familj. Det har därför varit självklart att arbeta fram metoder som på ett rimligt sätt gör det möjligt att bedöma om den aktuella familjen har de nödvändiga förutsättningarna att ge ett barn tillräcklig omsorg. De två utredningsmodellerna som dominerar är Kälvestensintervjun och Prideutbildning. Kälvestensintervjun är en strukturerad djupintervju med ett tre-generasjonsperspektiv som alla familjehemsföräldrar får genomgå och som sedan tolkas. (Pride-opplegget har vært omtalt i flere runder i Embla og er velkjent i Norge, red. anm). I konsekvens med att utredningen har en så avgörande betydelse är det också självklart att alla som arbetar med familjehemsvård går utbildning inom någon av utredningsmetoderna. Sedan är nästa steg att familjen får ta emot ett barn som vi tror stämmer in i familjens livsmönster och kultur.När barnet väl har flyttat till familjen börjar det vardagliga, långsiktiga arbetet med att stödja och handleda familjehemmet. Vi gör detta i samtalets form med både barnet och familjen. De svårigheter och komplikationer som förr eller senare uppstår försöker vi hantera och lösa med de allmänna kunskaper och den erfarenhet vi skaffat oss. I detta arbete finns det ingen tydlig modell eller metod att arbeta efter. Det har många gånger upplevts som en brist när vi försöker hjälpa ett familjehem som hamnat i problematiska situationer med barnet. Jag har under många år arbetat nära de barn som tvingats lämna sin ursprungliga familj och också på nära håll upplevt den känsla av hjälplöshet som kan uppstå när man inte förstår eller orkar med att hantera det barnet visar upp. Det är därför som jag i denna artikel vill ge en bakgrund till och kortfattat beskriva en metod/förhållningssätt som visar hur man kan arbeta med och se på utvecklandet av relationer inom familjen.

Generella svårigheter inom familjehemsvården

Det har under senare år producerats flera forskningsrapporter där man följt upp barn som tvingats byta familj under sina tidiga år och inte kunnat flytta till-baks till sin ursprungsfamilj (Gunvor Andersson, Bo Winnerljung).För många barn har familjehemmet blivit en familj för livet, för andra har ursprungsfamiljen förblivit den familj de känner självklar tillhörighet med, för några finns bägge familjerna kvar. Men alldeles för många barn har burit med sig en splittrad bild av sig själva och har inte lyckats få en fast och trygg förankring till någon av sina familjer. Många barn har tvingats bryta upp flera gånger från nya familjer. Detta gör att självkänslan blir skör. Vi vet att dessa barn när de blir vuxna får svårigheter att skapa och bevara tillitsfulla relationer. Vi vet nu också att dessa barn senare i livet löper 5-8 gånger så hög risk som den övriga befolkningen att behöva psykiatrisk hjälp och som den yttersta konsekvensen blir destruktiva mot sig själv eller andra. Anledningarna till att dessa barn inte lyckats få tillräcklig hjälp att knyta an varierar. Här vill jag kortfattat och förenklat nämna några viktiga, avgörande faktorer som befrämjar eller försvårar anknytning för dessa barn : 1. Hur umgänget och kontakten med barnets ursprungsfamilj ser ut. Det är viktigt att barnet får upprätthålla en tillräckligt tät och till sitt innehåll positiv kontakt. Med det menar jag att föräldrar som förlorat vården av sina barn mycket väl kan vara goda föräldrar i perioder och under givna förutsättningar medan andra föräldrar saknar förmåga att skydda sina barn även under korta umgängen.Det är en utmaning och en svår sådan för socialtjänsten att hitta den optimala formen och umgängesnivån i många fall.2. Vad barnet har med sig i form av tidigare upplevelser och erfarenheter, anknytningsmönster, överlevnadsstrategier.3. Hur familjehemmet kan förstå, möta och hantera det som barnet har med sig. Detta bygger på en förståelse också av sig själv och sin egen familj.Hur socialtjänsten hittar rätt balans i kontakten med barnets föräldrar är en fråga som måste lösas genom samarbete mellan olika delar inom socialtjänsten tillsammans med familj och familjehem.Det som rör hur familjehemmet bäst kan förstå, möta och tillgodose det enskilda barnets behov är en fråga som vi inom familjehemsvården primärt har som uppgift att utarbeta metoder för. Alla som arbetat med placerade barn under någon längre tid har sett dessa svårigheter på nära håll. Barn som inte kommer tillräckligt in i familjen, som bär med sig en främlingskänsla eller familjer som inte förstår sig på och har svårt att ta till sig barnet. Ibland blir en omplacering oundviklig. Det är i detta arbete att hjälpa barnet att känna sig förstådd och accepterad liksom att hjälpa familjen att förstå barnet som jag kort vill redogöra för en metod vi börjat arbeta med och varför vi tror det är en framkomlig väg.

BOF – en metod att hitta det goda mötet mellan barnet och den vuxne

Barnorienterad Familjeterapi (BOF) är ett arbetssätt framvuxet ur terapi med barn och terapi med familjer. Det är den norske psykologen Martin Soltvedt som utarbetat metoden och använt sig av den i kliniskt arbete i drygt 20 år. Han har i 2005 skrivit färdigt boken om BOF, utgiven på Marelds förlag. Tillämpningsområdet har varit och är till allra största delen terapi med familjer där det finns biologiska band mellan barnen och de vuxna. Det som gjorde att vi såg BOF som ett så intressant sätt att tänka och arbeta med inom familjehemsvården var både innehållet och strukturen.Först några ord om ramarna och strukturen:Det första mötet som vi kallar kontraktsamtal sker mellan de de vuxna, föräldrarna och terapeuten. Föräldrarna får beskriva familjens svårigheter som har med barnet att göra. De får kort berätta om familjens historia och om svårigheterna funnits under lång eller kortare tid. Om terapeuten bedömer att BOF kan vara till hjälp för familjen erbjuds de att arbeta tillsammans med terapeuten i gemensam lek. Varje lektillfälle kommer att vara i ca 20 minuter. Jag brukar visa föräldrarna sandlådan (som är i bordshöjd) och leksakerna. Jag presenterar också min alteregofigur som jag kommer att leka genom. Om föräldrarna vill gå vidare med BOF innebär detta att barnet kommer med till andra samtalet och då leker jag med barnet. Föräldrarna är med i rummet och leken filmas.Därefter kommer föräldrarna att leka med barnet vid tre tillfällen. Jag sitter med för att kunna stödja leken vid behov.Efter dessa tillfällen träffas vi vuxna för en gemensam utvärdering. Vi avgör om vi ska gå vidare med BOF, om det tills vidare är tillräckligt med de lekar/samtal vi haft, eller om det är någon annan insats som behövs. Sammanfattningsvis: 1. Kontraktsamtal. 2. Lek barn-terapeut. 3-5 Lek barn-förälder. 6. Utvärdering. Innehållet i den lek som först terapeuten och sedan föräldrarna = omsorgspersonerna leker med barnet bygger på tanken att i samhandling/samspel skapas relationer/anknytning och ur detta bygger barnet sin självkänsla. Detta ger oss sedan möjlighet till ny samhandling/samspel som kan fördjupa relationer/anknytning och bygger på och förstärker vår självkänsla i en ständigt pågående process. De tre teoretiska nyckelbegreppen anknytning, samhandling och självkänsla är viktiga byggstenar för barns utveckling på centrala områden. Anknytning därför att nära känslomässiga band är ett primärt mänskligt behov. Samhandling därför att det är det sätt som barn lär sig, både om sig själv och omvärlden. Självkänslan därför att den hjälper eller hindrar barnet att våga ta nya steg i sin utveckling. I BOF är vi också intresserade av det som kallas delsjälv, att vi beroende på olika omständigheter upplever att olika delar av oss blir dominanta. Strukturen bygger på största möjliga öppenhet. I leken syns både barnet och vi vuxna. Alla ser allt som sker. Gränserna mellan mitt och ditt är lika viktiga som det vi gör tillsammans i det gemensamma området däremellan. Det positiva betonar och förstärker vi och det problematiska försöker vi finna nya samhandlingsmönster för.Det är viktigt att påpeka att BOF inte är någon strikt avgränsad manualiserad metod utan ett sätt att se och arbeta med barn och vuxnas sätt att relatera till varandra. Vi utgår från leken i sandlådan eftersom teman och mönster där kan bli så tydliga och på 20 minuter ge en förståelse för hur ett barn tänker och känner som vi annars kan ha svårt för att se. Dessutom ser vi det samtidigt och tillsammans.Vi intresserar oss för hur barnet ser och upplever sig själv i relation till andra. I BOF-leken ges barnet utrymme för att berätta om sig själv på sin mognadsnivå och den vuxne (omsorgspersonen, eventuellt med terapeutens hjälp) får möjlighet att hjälpa barnet att hitta fram till olika lösningar på de svårigheter berättelsen/leken kan innehålla.De teoretiska influenserna kommer från flera håll. Främst kan nämnas Daniel Stern (utveckling av självkänsla genom samhandling), Haldor Övreeide (samtal med barn), Helm Stierlin (dimensioner för mänskliga relationer) samt Tom Andersen, Michael White m.fl (systemiskt/narrativt perspektiv).

Pojken som behövde finna ett ställe att vara

För att ge en mer konkret bild av vad arbetet med BOF kan innebär ska jag kort redogöra för arbetet med en 4-årig pojke som redan har bott på för många ställen. När jag träffade honom hade han bott i ett familjehem i ca ett halvår dit han flyttat från en utredningsinstitution. Anledningen till att vi började arbeta med BOF var att pojken i stort sett dagligen fick mycket allvarliga vredesutbrott i familjen." Första mötet som sker med bara de vuxna möjliggör för föräldrarna att fritt kunna beskriva sina svårigheter med pojken. Jag beskriver hur arbete med BOF går till och föräldrarna får fundera på om det är något de vill pröva. Om de vill gå vidare med BOF blir det deras uppgift att tala med pojken om att de ska träffa mig och att vi ska leka. Föräldrarna ska tala om för pojken varför och formulera det i termer av samhandling. Det vill säga att inte tala om egenskaper hos individer utan vad som blir svårt för dem tillsammans." Andra mötet går till så att jag presenterar mig och hör med pojken att han vet varför familjen har kommit och vad vi ska göra. Samtalet är kort. Sedan leker jag med pojken via min alteregofigur som heter Bernhard. Föräldrarna sitter bredvid och ser vad som sker. Kameran går. Efteråt ser vi vuxna på filmen och pojken får också titta om han vill. De flesta barn vill gärna se sig själva. Mindre barn tröttnar ofta fortare än större. När pojken är med talar vi bara om leken. Om pojken går in i ett annat rum för att leka eller rita kan vi vuxna tala om det vi ser i leken kopplat till vardagen hemma. I leken var pojken upptagen av att hans djur skulle ha någonstans att vara. Min alteregofigur fick hjälpa djuren så vart och ett av dem fick var sitt ställe men nära varandra. Till slut var det bara ormen kvar. Den fick inte vara med dom andra. På Bernhards fråga om det inte blev ensamt för ormen så långt bort löste pojken det genom att lägga mammafiguren bredvid ormen. Eftersom detta var en pojke som det var lätt att hitta en samhandling med bestämde vi att familjehemsmamman skulle leka nästa gång." Under de följande tre gångerna lekte pojken och familjehemsmamman tillsammans. Min alterego behövde inte vara med i leken utan jag satt bredvid mamman och gav henne en idé några gånger kring vad hon kunde göra eller säga i leken. Mellan lektillfällena talade vi om hur leken varit och vad vi skulle tänka på till nästa gång. Pojken var mycket aktiv och drivande i leken. Mamman fick arbeta hårt för att inte bli akterseglad. Temat som fanns varje gång och blev allt tydligare under dessa lektillfällen var att hans djur, både de besvärliga och de lätthanterliga, skulle ha någonstans att vara. Till slut visade det sig att det han helst ville var att alla djuren skulle kunna flytta in till mammans område. Det blev uppenbart hur viktigt det var att mamman välkomnade alla hans djur. När pojkens djur fick komma in till mammans område rev han ner staketen runt sitt eget område. Mamman fick då hjälpa honom att resa upp dem igen.

Visar på den egentliga problematiken

Om vi ser på vad som kan göra skillnad mellan att arbeta med BOF i ett sådant här ärende jämfört med att arbeta på vårt vanliga sätt vill jag nämna tre saker:1. Det ursprungliga problemet/symptomet kom i det här fallet helt i bakgrunden för något annat som jag tror mer visade på vad som var pojkens egentliga problematik. Utan att göra förenklade kopplingar till att vredesutbrott/avvisande alltid behöver vara kopplade till osäkerhet för barnet gällande anknytningsproblematik tycker jag att det i detta fall var tydligt.2. Genom leken får vi alla på ett konkret sätt möjlighet att se hur pojken bearbetar detta tema. Det blir tydligt både för familjen och handläggaren på ett sätt som är svårt att uppnå endast genom samtal.3. Som familjehemssekreterare får man en fördjupad förståelse och kunskap både vad gäller barnet och familjen. Du får det på ett sätt som är kreativt och lustfyllt. Efter att ha lekt med ett antal barn och familjehem där de vuxna till en början varit mer eller mindre nervösa och prestationspressade (men modiga) och barnen avslappnade och ivriga har vi sett vissa teman som vi tänker är mer typiska hos familjehemsplacerade barn än för barn som lever med tryggare anknytning. Dels frågan om alla mina sidor är tillåtna och får finnas till och vara med, dels vad som händer med det stället och de människorna där jag levde förut. Och behovet att kunna ha bägge husen, tomterna, djuren och människorna tillgängliga.För de barn som av olika skäl ännu inte är mogna för meningsfull symbollek blir själva mötet med den andre den punkt vi startar ifrån. Vi kan då börja leka i sanden med bara händerna och efterhand föra in enkla leksaker. Och då blir just det faktum att barnet trots sin ålder inte kan klara ett ömsesidigt samspel på den förväntade nivån en hjälp att förstå vilka krav och förväntningar som är realistiska.Just när det gäller familjehemsarbete är BOF inte bara ett arbetssätt som vi kan använda oss av när familjer står i svårigheter vilket varit den vanliga situationen när BOF praktiserats. Det som är specifikt med vårt arbete inom familjehemsvården är det faktum att en familj tar till sig ett barn dom inte lärt känna från barnets första dag. Ett viktigt område där BOF skulle kunna bli till stor hjälp både för barnet och familjen är i början av en placering. Vi skulle kunna använda oss av BOF med syftet att familjen tidigt lär känna barnet och i och med det få en förståelse för och vara beredda på vilka situationer som kan komma att uppstå längre fram. Naturligtvis finns det för flera av våra barn behov av en mer traditionell individuell terapi. Vi är dock övertygade om att den gemensamma BOF-leken mellan barn och föräldrar med vårt stöd kan ge föräldrar en tydlig insikt och känslomässigt förankrad förståelse på ett sätt som är svårt att uppnå genom att återge vad som sker i individualterapi. Det som beskrivits ovan om barnens teman är förvisso inte nytt, men barnets tydliga och kreativa sätt att visa det ger både oss professionella och familjehem möjlighet att pröva olika sätt att bemöta och inte minst ger det oss en förståelse på en mer känslomässig nivå än bara ord kan ge. Man förstår det man redan visste, men på ett nytt sätt.Från det vi har sett och erfarit i leken blir det sedan vår uppgift (för de professionella) att kunna överföra och för familjehemmet att kunna tillämpa olika sätt att förstärka anknytning och hitta balans mellan krav och stöd i vardagen. Förutom att hjälpa föräldern att hitta ett fungerande sätt att möta barnet i leken blir det vår uppgift att tillsammans med föräldern reflektera över det vi ser av barnets mognadsnivå/svårigheter/resurser och finna en meningsfull koppling till vardagslivet. Tanken är att det vi ser och gör i BOF-leken blir bilder vi kan ta med oss och ha till hjälp i vardagssituationer. På vår familjehemsenhet är vi i början av ett sätt att arbeta som vi vill vidareutveckla. Vår förhoppning är att arbetet med BOF ska kunna bidra till att fler långtidsplacerade barn än tidigare kan vara kvar med hela sig i sina nya familjer, känna sig mindre splittrade och mer tillhöriga både som barn och vuxna.

Litteratur: Andersson G. (1995). Barn i samhällsvård. Lund: StudentlitteraturAndersen T. (2003). Reflekterande processer. Stockhom: MareldSocialstyrelsen (1995:9). Sammanbrott i familjehem. Stockholm: GotabStern D.N. (1994). Stockholm: Natur och KulturStierlin H. (1997). «Mänskliga relationer.Den inre problematiken.» Stockholm: Natur och KulturWhite M. (1991). Nya vägar inom den systemiska terapin. Stockholm: MareldWilson J. (2001). Barnets röst i utredning och behandling.Stockholm: MareldÖvreeide H. (1998). Samtal med barn. Kristiansand: Högskoleförlaget

15.12.2006
14:32
15.12.2013 23:59